Norge o Sikkilsdalen

Under 50-talet brukade två av Boteåortens styrelsemedlemmar, Lars Dahlsedt och Helge Hjeltström, varje år göra en "hästresa" dessa gick åt olika håll . Detta år blev det till Norge och Sikkilsdalen. Artikeln finns även i ett nummer av tidskriften Hästen från denna tid.

                Till Norge och Sikkilsdalen
Eftersom vår nordsvenska häst har djupa rötter i den norska Dölehästen, var det av intresse att få stifta närmare bekantskap med den norska dölehästuppfödningen. Detta var anledningen till att undertecknad jämte förvaltare Lars Dahlstedt Holm Säteri beslöt att företa en resa till Norge i år.
Då vår tid var begränsad, och vi ville se det mesta och bästa av norsk dölehästuppfödning av idag har att bjuda på, föll valet på Sikkilsdalssätern, där tre av Norges förnämsta hingstar med sina "hopper" gick.
Sikkilsdalssätern med anor från 1870-talet torde vara den mest kända av de nosrska hästavelssätrarna. Där har flera av dölehästens förnämsta representanter gått med sina stoflockar såsom Brimin 825, Hallingkongen 1020 och Gejstar 1185. Sätern ligger i ett av Norges naturskönaste områden mellan tvenne utlöpare av fjällmasivet Jotunheimen. Det ofta mycket branta fjällsluttningarna har en rik och saftig gräsvegetation, varför hästarna här få en både näringsrik och motiosfrämjande sommarvistelse. Hingstarna med sina ston släpps i juni månad och går på sätern till början av september. Stoägarna får betala en avgift beroende på stonas premieringsgrad, men för övrigt skötes betesgången helt av norska staten, som i Sikkilsdalen har två hästgetare (vaktare) anställda.
I Sikkilsdalen gick i år tre hingstar och 130 ston jämte ett antal föl fördelade på tre flockar: Skarstan 1448 med 44 ston, dennes son Skartind 1813 med 39 ston och Tunvard 1772 med 48 ston.
Skarstan 1448, ägare norska staten, har första premie = pris för såväl exteriör som avkomma och anses f.n. vara Norges förnämsta avelshingst. Han fallen efter Alfar 1340 och undan Rugga 13323 e. Tanderuggen 1129. Trots sina 17 år var Skarstan mycket välbehållen med undantag för beläggningar på båda framknäna. Han var ovanligt tilltalande, djup och bred med bra kors och underrede, korta och väl ansatta skenor och med en stark överlinje. Skarstan utställdes 1952 med avkommegrupp -5 hingstar och 23 ston - då erhöll han första premie på sin avkomma. Han har de senaste åren varit den dominerande hingstaen inom dölehästaveln och står som far till flera av rasens förnämsta ston.
Han hade också i Sikkilsdalen de förnämsta sto-haremet med flera andra premierade ston
 Fyraåringen Skartind 1813 är fallen efter Skarstan 1448 och u. Varda 19623 e. Varde 1322. Han utgick som etta vid årets hingstutställning på Bjerke, där han erhöll andra premie och köptes av norska saten fö 30.000 kronor. Trots detta imponerade han inte i någon högre grad, och kunde inte mäta sig med sin berömde far. Han var av mindre format och hade dessutom känning av överben fram. Vilken insats han kommer att göra i avelnfår väl framtiden utvisa.

Den tredje hingsten, som gick i Sikkilsdalen, var Tunvard 1772 f. 1947, också han ägd av norska staten. Han är fallen efter Tunar 1500 och erhöll tredje premie på Bjerke 1951. Tunvard är enordinär hingst med stupande kors, och man kände sig besviken att i Skkildalen se denna medelmåttiga beskällare. Trots detta är han kanske en stor tillgång för norsk dölehästuppfödning av i dag, då han är en av de få hingstar, som på faderssidan går utanför Gjestar-linjen. I Tunvards stoflock återfanns den för oss inte obekanta Maxy 20958 (svenskt nr 8679) e. Ivrig 850 och Mary 1905. Hon inköptes till Norge från Västerbotten för 8.000 kr och har i Norge andra premie. Helsyster till henne är bl.a. Vittra 13033 på Holms Säteri.
Cirka två timmars fjällpromenad från Sikkilsdalssätern över Heimdalshöjden ligger Heimdalen. Också där gick tre hingstföljen. Tiden medgav oss tyvärr inte att se mer än de som gick närmast- en treårig hingst efter Tuffar 1752 (e. Oyang 1469) och ett 25-tal ston. Denna hingst var korrekt men hade en del små skavanker och verkade rätt tagen. Stona i detta följe var av lägre klass och många i dålig kondition. Längre upp , i övre Heimdalen, gick ett 80-tal unghingstar och på andra sidan sjön Heimdalsvattnet gick den till sätern lånade godkända hingsten Molyn Pil e. Molyn T 150 och u. Takla Sonja e. Gjillfager T 72.
Det kan vara av intresse att veta, att när Molyn Pil 1952 blev godkänd på Bjerke, var det första gången sedan 1919, som en travarhingst erhöll denna utmärkelse i samband med en dölehästutställning. Skarphedin G 1030 (svenskt nr. 543) erhöll tredje premie i Laerdal 1919 och såldes senare till Sverige. Skarphedin var en stortravare, då däremot Molyn Pil på ett 30-tal starter inte har bättre km.-tid än 1,52,3.
Om man skall ge en karaktäristik av det hästmaterial, vi voro i tillfälle att se, så var det i allmänhet djupa breda och harmoniska hästar med god överlinje, korta och väl ansatta skenor. Tyvärr drogs betyget ofta ner av dåliga hovar och överben, man fick en känsla av, att utvecklingen stannat av och aveln råkat i ett dilemma. Vad detta kan bero på är svårt att säga. Orsakerna kan vara många. Dock frågar man sig, om det varit lyckligt med den ofattbara och intensiva släktskapsavel, som ägt rum på Gjestar 1185. Denne hingst, som utan tvekan var en framstående individ och produktör, dominerar idag fullständigt dölehästaveln och det finns idag knappast en Gjestar-fri vare sig hingst eller sto av betydelse inom dölehästen. Gjestar 1185 hade t.o.m. 1952 66 söner och 190 ston upptagna i stamboken. Norrmännen har nog själva insett sitt stora misstag med dennna matadoravel, och försöker nu få in Gjestarfritt blod i sina hästar. Tunvard 1772 är väl ett sådant experiment, då han inte för Gjestarblod på fädernesidan. Enligt min åsikt borde införsel av några bättre och benstarka nordsvenska hingstar till Norge vara att rekommendera, då de båda raserna äro så närbesläktade och i stort sett har samma ursprung.
Denna släktskapsavel, som bedrivits på Gjestar 1185 bör vara en varning för oss nordsvenska uppfödare, även om den släktskapsavel, som i viss mån skett på framförallt Valde 643 och Benus 652, inte på långa vägar kan jämföras med Gjestars.
Enligt uppgift har norrmännen ofta hållit sig med ett eller flera avelsston på varje gård, vilka i mycket ringa utsräckning använts i körning. Dessa ston ha endast haft till uppgift att producera avelsdjur. Man har därför anledning misstänka, att man lagt an på exteriörsavel i allt för hög grad och förbisett prestationernas betydelse--i motsats till den norska travaveln, som gått för ensidigt fram, när det gällt att få fram snabba hästar. Där har inte tagits den minsta hänsyn till exteriörens stora betydelse, vilket är nödvändigt om en individ i längden skall kunna utnyttja och tillgodogöra sig anlagen för goda rörelser. Problemet är detsamma i Norge som här i Sverige, och det lyckligaste vore nog, om man kunde få fram en individ, som beträffande typ, exteriör och prestationer svarar mot den idealhäst man eftersträvar. Gynnsamt för den nordsvenska hästen utveckling vore därför, om prestationsprov bleve obligatoriska även för ston som villkor för stamboksföring.

Senaste kommentarer